Vallningarna är tillbaka

Visserligen är vallningarna inte av den allra värsta arten, men ja, de är definitivt tillbaka! Igår när jag satt hos frisören fick jag en vallning. Vi var i det där läget att det var dags att blåsa håret torrt. Där satt jag under plastcapen i kortärmad tröja och knäppt kofta. Tänk dig värmen som alstrades från mig under capen och värmen från hårtorken mot huvudet. Jag trodde jag skulle svimma av värmeslag! Sammanbitet stirrade jag på min spegelbild medan värmen och yrseln tilltog. Helst hade jag velat kasta av mig den där plastcapen, koftan och säga att jag går hem i blött hår. Men det hade ju inte frisören köpt, hon ville ju torka håret för att sedan klippa ur det (tunna ur) när det var torrt. Det enda jag kunde glädja mig åt var, att inte ett spår av vallningen märktes på mig. Mycket märkligt att vara överhettad, utan att bli röd i ansiktet, utan att en enda svettdroppe uppstod. Tyst satt jag där och led.  Jag vet ju att vallningarna ger med sig efter en stund. Ibland känns den stunden jädrans lång...